Den perversa fruktan
Det är något perverst tilldragande med att frossa i det som skrämmer en. Jag antar att det är adrenalinet som flödar till tack var skrämseleffekten. Gåshuden på armarna blir ett välkommet avbrott i tristessen…
Jag är rädd för stora vattenmassor i rörelse. Ett stilla hav är inga problem, men stora vågor inger en sugande panik i min mage. Därför satt jag uppe till 01.30 och youtube:ade skeppsolyckor, monstervågor och allt jag kunde finna om Estonia. Det kittlar groteskt i mitt inre när jag avsätter en halvtimme av mitt liv åt att lyssna på radioanropen från det sjunkande skeppet, kusträddningen och skeppen som befann sig i närheten. Sedan kanske just Estonias öde fascinerar mig lite extra eftersom det inte bara drabbade mitt eget land, utan just för att jag minns denna händelse så väl. Jag var sex år när hon sjönk, men jag minns hus väl jag förstod omfattningen av denna olycka, vilken enorm katastrof det var. Jag lärde mig ordet ’bogvisir’ som sexåring. Det säger någonting… Kanske minns jag året 1994 lite extra av andra orsaker också, det var sista året min far var i livet. Därför minns jag klart och tydligt att det var detta år hon sjönk, hur olyckan diskuterades hemma.
Kanske är det också högst mänskligt att gotta in sig i det man fruktar; det är ju så man överkommer fobier. Ju mer jag ser av sjunkande fartyg, desto mer bekant blir mitt psyke vid bilden. Men jag kan nog aldrig komma ifrån att när färjan till Tyskland gungar mer än lite grand på vågorna om natten, då sover jag illa. Trots alkohol i blodet vaknar jag till och undrar vad som händer med skrovet där ute i kontakt med miljarder ton vatten i rörelse.