Grått potatismos och en rungande knall
Jag vaknade upp till ett kallt isblått ljus idag. Det där vackra, klara vinterljuset som pulserade ner från en kallt blå himmel. Lite frost - eller om det var vit dagg - låg över gräsmattorna. Så kom regnet för en stund sedan. Då blev ljuset en kaksmet av gult och grått. Himmelen blev till grått potatismos. Inte alls lika vackert.
En åskknall, om inte rungade så åtminstone sa ifrån ordentligt, från den grå smeten som är himmelen för någon minut sedan. Jag tycker den är så befriande, åskan alltså; det blir så tyst och lugnt efteråt. Nu när jag tänker på det så är ett åskoväder ganska likt mitt bipolära kynne... Det brakar till utan förvarning, kaoset är ett faktum, allt inuti mig släpps lös, och utan att jag vet hur är det över. Som om det aldrig ägt rum.
Rosorna utanför fönstret har skänkt mig lycka länge nu, men sista versen är sjungen. Välkomna tillbaka nästa år! Ser ni vår granne, den lilla vita hunden, i fönstret på andra våningen? Vi har många hundvänner i vårt lilla område. Alex bästa vän heter Olle, är en diarebrun pudel och bor i ett av grannhusen. Hans husse är en något alkoholiserad, trevlig herre vid namn Janne. Han är förmodligen danskt i grunden, för när han ropar på sin lilla bruna vän flyger ett OLLE!!! med en grötig dialekt mellan husväggarna. Olle åker även vespa mellan husses fötter, bland det gulligaste jag sett!