Ur den suddiga dimman
Tänker och tänker och tänker och tänker. Fast egentligen är det alldeles tomt i skallen. Jag tänker ju inte alls, vad fan snackar jag om??! Det är liksom så mycket tankar att det blir till ett stort vacuum. Jag försöker ta in och ta igen allt på en gång; jag lyssnar på podcasts, jag ser nya avsnitt av serier, jag tar igen nyheter och kulturhändelser. Och jag dricker vin. I alla fall ett glas. Sedan var den flaskan slut.
Det är intressant det här med hur hjärnan fungerar när den går på psykofarmaka eller alkohol. För det finns otroligt fler likheter än de flesta tror. Psykofarmaka är droger, i allra högsta grad. Skillnaden är bara att du trycker i dig skiter i kontrollerade doser under tillräckligt lång tid för att kroppen ska hinna vänja sig vid kemikalierna och bara ta till sig de "positiva" effekterna. Som att antidepressiva läkemedel motverkar depression... Men inte många påpekar att de första veckorna på dessa läkemedel är ett flammande helvete där man mår sämre än innan, dina muskler och organ fungerar inte korrekt. Du får svårt att andas, att sova, att vara vaken, att minnas och så vidare. Sedan lever kroppen med gifterna pumpande i blodet och utan dem fungerar du inte. Slutar du inte på ett mycket långsamt och kontrollerat sätt är risken stor att du slutar med en snara runt halsen. Precis som din kropp tar död på sig själv i withdrawl symptom om du slutar med kraftiga droger cold turkey.
Så jag tar ett glas vin istället. För att känna och för att sudda ut. Det medicinerna inte längre suddar ut det gör vinet dimmigt.