Det grå lyckomolnet
Det regnar cats and dogs. Sirius spanar efter de där katterna... men det är mest vattendroppar på rutan som fångar hans uppmärksamhet.
Tänker på den här prestationshetsen som hela tiden hänger över oss som ett grått otydligt moln... Det finns en slags underförstådd mening att man måste leva det där perfekta, oklanderliga livet som innehåller så mycket. Om jag exempelvis skulle påstå att det bästa jag vet är att sitta framför tv:n iklädd svettiga mjukisbyxor och kolla på Idol så stigmatiseras plötsligt hela min person. Om jag istället påstår att jag älskar att gå på lägenhetsvisningar och dricka vitt vin så blir jag plötsligt en lyckad människa. Detta oavsett vad jag sysslar med när jag inte ser på Idol eller går på visning.
Detta tryck på att vara "lyckad" gör ju att man lätt känner att man inte gjort någonting av sitt hittills levda liv. Jag kan ofta tänka att "jag sitter ju bara här hemma. Jag har ju aldrig gjort någonting. Jag är inte lyckad." Med allt beror ju på vad jag själv anser att lycka är. För mig är en form av lycka att se samma komediserier om och om igen tillsammans med min sambo. Det är en vardaglig lycka. Men den typen av lyckligt leverne räknas inte av det sociala samhället, för i De Andras ögon är det bara statushöjande prestationer som räknas.